Vår sista månad i Indien har varit kantad av en del sjukdomar men nu är vi båda piggare igen. Och det är tur det för de sista dagarna här är fyllda med massa avsked i form av olika slags måltider tillsammans med personalen på kontoret och ungdomarna i huset där vi bor.
Gruppfoto taget på avskedsmiddagen.
Vi hade avslutning på kontoret i lördags. All personal från kontoret var samlad och vi pratade om vår tid här tillsammans, åt en massa god mat och det framfördes både indiska och svenska sånger.
Att spontan sjunga inför en indisk förväntansfull publik är något man har fått vänja sig vid här och i början kändes det ganska nervöst när de efter ett smakprov på indisk kultur bad oss framföra något från Sverige. Men nu börjar det faktiskt kännas ganska roligt att ogenerat ställa sig framför alla och dra av en svensk visa som man kan halvbra. Kanske en av lärdomarna att ta med till Sverige när man vill lätta upp stämningen under fikapausen.
Tiden här har både rört sig väldigt fort och under vissa dagar väldigt långsamt när en längtan till Sverige har slagit oss men så här i efterhand så känns det som att våra fem månader har passerat mycket snabbt.
Så det är med blandade känslor som vi snart lämnar Trichy, vi har haft en mycket fin tid här och träffat många människor som vi nu ser som våra vänner. Men vi säger till oss själva att detta inte är hejdå för vi kommer såklart komma tillbaka till Kudumbam och Trichy igen.
Ps. Vi har just skickat ut sista nyhetsbrevet, det hittar du här.
Efter lite frånvaro på bloggen tycker vi på Kudumbam att det är dags för en liten rapport om vad som händer i Trichy. I december deltog både Lisa och jag och även Emilia och Ottilia från Cirhep, på Future Earth Asia Network Meeting i Delhi. Det var riktigt intressant att delta och observera under detta möte och se vilka beslut som deltagarna från nätverkets olika organisationer i Indien kom fram till. När mötet var över stannade vi praktikanter kvar i Delhi och väntade in Emma och Moa, som praktiserat i norra Indien. Tillsammans med Tobias hade vi mittmöte uppe på Delhis takterrasser. Därefter inledde vi vår semester över jul och nyår. Alla sex praktikanter firade en storslagen julafton ihop i Varanasi. Julklappsutdelning till fattiga barn, Karl-Bertil Jonssons julafton och indisk mat på ett tak var huvudingredienserna i vår jul. Vi åkte sedan åt lite olika håll, men vi på Kudumbam och Cirheps praktikanter firade alla nyår ihop i Kolkata.
Sedan några veckor är vi nu tillbaka till jobbet på kontoret i Trichy. Vi har ägnat en del tid i början av året till att komponera ihop Kudumbams nyhetsbrev för december/januari, vilket ni kan läsa här.
I fredags var en stor del av personalen på vår kollega Ushas bröllop. Det var en livlig ceremoni med mycket folk, brudgummen kom inridande på en vit utsmyckad häst och Usha var jättevacker och glad. I lördags var vi med ute på Kolunji för en introduktion i den baslinjestudie som kommer att genomföras närmsta månaderna, i samarbete med ett tiotal högskolestudenter som kommer att intervjua bönder i området kring Kolunji.
Det är lite av vad som hänt sedan sist. Vi har även planerat våra sista månader på Kudumbam mer i detalj, vilket bland annat inkluderar ett studiebesök på kustkontoret för att hälsa på Viji och se vad de jobbar med där, vilket vi ser fram emot.
Ni som hoppades på en uppdatering i fråga om filmprojektet med de arbetarockuperade fabrikerna kommer att bli gruvligt besvikna. ”En sak i taget” är ett främmande begrepp för våra nya kollegor, och fabriksprojektet – som naturligtvis inte är bortglömt! – ligger för tillfället på is.
Brist på spännande arbetsuppgifter råder det däremot inte. Med ett par dagars julledighet kvar att avnjuta i Lima öppnar jag mailkorgen för första gången på en vecka, och möts av ett mail från Malin som inleds med orden: ”Paula, jag vill inte skrämma dig, så bli inte rädd nu, men…” Jag höll naturligtvis på att sätta en limekärna från cevichen som jag åt i halsen, men kunde snart samla mig tillräckligt för att våga fortsätta läsa. ”Det är ett datum satt för fängelseprojektet. Dagen efter att du kommer hem ska du och jag leda videoövningar med 16 unga killar i ett fängelse i La Plata”
Ni vet ju hur det är att vara praktikant: ”Ja visst, självklart, det blir superkul, verkligen jättekul!! Att vi aldrig har hållit i en deltagande video-workshop någonsin i våra liv? Jaha, nej, nej, det är hur lugnt som helst! Att vi ska göra det första gången med stort gäng uppenbarligen våldsbenägna, kriminella män bakom låsta dörrar, murar och taggtråd, och som bara pratar spanska? Det gör det bara roligare, absolut!”
Somliga situationer är liksom för märkliga för att man ens ska bli nervös, så det var med äkta entusiasm, käcka leenden och heltäckande kläder som vi mötte upp gänget som arbetar med utbildning i fängelse Nr 45°, La Plata. Schemat för dagen bestod av vår filmworkshop, samt av att påbörja en stor muralmålning på en innegård i anknytning till fängelsets besöksrum. De kameror vi hade med oss skulle delas ut till killarna, så att de själva kunde filma processen. Aktiviteterna varvades med gruppdiskussioner om mänskliga rättigheter.
Kanske var det för att vi, i våra försök att förbereda oss, hade målat upp de allra värsta scenarier vi kunde föreställa oss (jag ska inte i detalj beskriva dessa, men vi har ganska bra fantasi, och vi kunde med lätthet föreställa oss de filmer som grabbarna skulle spela in med vår kamera). Kanske hade vi sådan tur att Argentinas 16 vänligaste, mest nyfikna, kreativa och intelligenta unga killar råkade befinna sig i fängelse Nr. 45°. I vilket fall som helst blåste alla farhågor ut genom de gallerförsedda fönstren, och lokalen fylldes med mer och mer ”buena onda” (typ ”good vibrations”), för varje kille som travade in genom dörren och kysste oss på kinden.
Kameralekarna och videotricksen som vi hade förberett fungerade perfekt, muren målades i vitt för att vid nästa tillfälle fyllas med de konstverk som skissats på papper under dagen, och killarna underhöll oss med att sjunga kärlekssånger. Alla var artiga, entusiastiska, charmiga och otroligt kamratliga gentemot varandra. De gjorde oss bekväma med språket, stöttade oss och hjälpte till att förklara övningarna för varandra.
På bussen hem satt både jag och Malin försjunkna i funderingar medan vi betraktade solnedgången som satte eld på Buenos Aires skyline. Vi hade mött 16 glada, hoppfulla killar i 20-årsåldern, som var övertygade om att de kunde nå sina drömmar om att bli journalister, författare, filmare och tecknare. Det kan de, utan tvekan. Hur identifierar vi mekanismerna som ingjuter denna tillförsikt i alla de ungdomar som tvivlar?
Över Anderna tog vi oss med buss för att besöka en annan organisation i Framtidsjordens nätverk, miljögruppen Ecobarrial. Resan bjöd på svindlande vyer där vi slingrade oss upp och ner för de sluttande bergen, så kallade caracoles. Efter flera nära-döden upplevelser var vi framme i ett soligt Santiago, där vi under två veckor har fått följa med på olika projekt som Ecobarrial bedriver.
Tillsammans med invånare i marginaliseradeområden, så kallade ”villas”, arbetar Ecobarrial med att hitta lokala lösningar på lokala sociala och ekologiska problem.
Paula och Mario från Ecobarrial
Vi kickstartade vår visit med ett besök på en lokal tv-station i Villa Francia. Tillsammans med en grupp kvinnor gör Ecobarrial en följetång här kring hälsa, urbant jordbruk och hållbar utveckling. I Villa Francia, som i många andra villor, råder det brist på sanitet och rent vatten, och många familjer har fastat i snabbmatsfällan vilket gjort att övervikt är ett stort problem bland barn och ungdomar. Genom sitt program vill Ecobarrial ge utbildning och starta diskussion kring ekologisk odling i städerna så att familjerna billigt kan förse sina barn med hälsosammare mat. Denna dag handlade programmet om hur man kan bygga en odlingsbar kompost på ett litet utrymme och vi fick möjlighet att vara med när programmet sändes live. Mitt i alltihop ropar en entusiastisk kameraman att det vore väl fantastiskt om vi svenskar kunde hälsa till tittarna sådär lite spontant, varpå vi en sekund senare befinner oss framför en rullande kamera med en mick i handen… På knagglig spanska tragglar vi fram ett meddelande till tittarna och har härmed gjort en, om något skakig, debut i chilensk lokal-TV.
Ett annat, något mindre dramatiskt men lika intressant, besök gjordes även i en villa i utkanten av turistparadiset Viña del Mar där Ecobarrial håller i olika projekt. Bland annat anordnades en jul-aktivitet för villans barn. Det bjöds på läsk, godis, en hysteriskt blinkande julgran och ljuv musik från hela kontinenten.
Malin hjälper till med att bygga en kompost
Nu är vi tillbaka i Buenos Aires där vi lyckats missa både översvämningar och en gasexplosion… Här väntar flera spännande projekt, men först lite julledighet!
Det är verkligen ingen konst att göra momos. Fyllningen kan bestå av vad som helst och degen består av bara mjöl och vatten. Det fiffigaste är att få till själva formen på men det klarar vem som helst med lite tålamod. Receptet ger ca 40-50 momos.
Till fyllningen behöver du: 1 vitkålshuvud, 2 stora morötter, 2 stora lök, 0,5-1 dl olja, salt och kryddor, förslagsvis curry, masala och chili. Till degen behöver du mjöl och vatten.
Chuskit hackar effektivt med en upp och nedvänd kopp.
Hacka allt till fyllningen mycket smått. Blanda ihop det. Tillsätt krydda och salt efter behag. Häll oljan i en gryta och låt bli varmt, häll i fyllningen. Se till att blanda i grytan med jämna mellanrum. När grönsakerna mjuknat är det klart. Ställ det åt sidan.
Degen är superlätt att göra. Häll upp mjöl i en bunke (ca 6-10 dl), och blanda sedan i lite vatten i taget. När degen är slät och formbar är den klar. Kavla ut degen och pensla lite olja på båda sidor, så att den får en skön hinna och blir lätt att få upp från underlaget. Kavla degen som om du gör pepparkakor. Ta sedan ett runt mått med ca 10 cm i diameter och tryck ut. Ta upp formen i handen och fyll den med ca 1 msk fyllning. Slut sedan den cirkelformade degen på mitten och tryck ihop kanterna så att momosen blir sluten. För den snygga formens skull kan du testa att göra veck på momosen när du sluter den. På momosens ena sidan kan du isåfall dra in lite av degen i taget, som om du veckade servetter fast inåt. När mommosen är sluten kan du också försöka böja till den så att den är månformad istället för rak som ett streck. Det är så ladakhierna gör.
Chuskit viker snyggt ihop mommosen.
Under tiden du gör momosen värm upp vatten med salt i en ånggryta. När momosen är klara lägger du i dem i grytan så att de är ångkokta i ca 10 min. Sedan är de klara för servering. Många ladakhier äter en soppa som förrätt, och gör en dipp till momosen. Men vissa doppar dem i ketchup och det är gott om momosen är starka. Ät och njut!
När Emilia i dag i godan ro kom gående mot vårat hus ryckte hon plötsligt till då hon tyckte sig se en orm på trappan, ganska fort konstaterade hon dock att det var ett ormskinn. Jag som satt inne i huset förstod på hennes nervösa skratt att något hänt. Emilia vägrade ta tag i skinnet och det krävdes att jag scannade av hjärnan kring information om fara med ormskinn men inte hittade någon, innan jag tog upp det. Ett smalt, grått, ca tre decimeter långt skinn som kändes väldigt oroande. Vår kock Rukmani kom förbi och började genast peka på taket.
Aha, så det är därför det låter från vårt tak ibland, det kanske också är därför råttorna i taket som förra årets praktikanter haft problem med inte synts till alls i år… Synd bara att vårt tak bara består av takpannor, en liten orm har nog inga problem med att slingra sig in mellan dem liksom inte sol eller regn har. Inför Diwali städade Rukmani insidan av vårt tak och konstaterade att det inte fanns ormar då i alla fall, men väldigt mycket skräp som sedan täckte allt i rummet.Kanske en ny städning är på plats. Denna orm var inte farlig illustrerade Rukmani så fint med sin vanliga dödgrimas (lägga huvudet på sned, sticka ut tungan och rulla med ögonen) och sedan ett ”no, no, no. ” CIRHEPs ordförande Chandra skämtade om att vår skönhet drar till oss den onaturliga mängden ormar, vilket kanske är förståeligt då vi besökte skönhetssalongen i går. Där vi för övrigt blev erbjudna en blekning, glada att vi upptäckt misstaget och inte bara vår vana trogen tackat ja tackade vi nu nej.
Häromdagen föll en spindel, kanske tre centimeter i diameter, ner på min arm. Jag studerade den en stund, funderade på att slå ihjäl den men kom på att spindlar kan vara farliga, borstade ner den på golvet och lät den försvinna under vårt skåp. Tänk om förhållningssättet till ormar kunde vara lika enkelt!
En viss känsla av att vårt livsutrymme stadigt krymper har infunnit sig, platser vi nu mer undviker: diskhoarna där kraiten låg, vägen till Nilakottai där greensnake låg, undersängen dit katten tog en orm, taket där ormarna tydligen bor, trappan där ormskinnet låg. Platser där vi känner oss trygga: I sängen under myggnätet. Nu undrar vi, har någon ett tipps på hur man håller ormar borta från huset, det skulle mottagas tacksamt!
Våra svenska tandkrämstuber har efter denna tid börjat ta slut. Emilia köpte ett ayurvediskt tandpulver och jag en örttandkräm. Båda smakar lite jord. Det där med att färga tandkräm vitt har en vits har vi upptäckt när vi står och skrattar åt varandras svarta munnar och gråa tandborstar.
